En bebis i Ofas.

Enligt alla appar om barns utveckling så ska det komma en fas nu (8 mån) när bebisen matvägrar, sover dåligt, blir mammig (och pappig), blir rädd för främmande människor och allmänt kinkig.

Detta stämmer otroligt väl på vår lilla W. Ena stunden ett solsken, nästa stund så gnälls det för allt och inget. Hon vill alltid vara i min famn om jag är i närheten, även om hon sitter hos Lars. De senaste dagarna har hon faktiskt varit som ett litet frimärke. Hon har dessutom börjat sova så otroligt dåligt (har alltid sovit som en stock i 12 timmar tidigare), det går inte att lägga henne utan skrik och gråt och hon vaknar massor av gånger under natten och bara panikskriker. Då hjälper bara att ta upp henne hos oss i sängen. Sen har hon börjat med ovanan att tro att det är morgon klockan 4!!!
Ni kan ju gissa om vi börjar bli lite slitna här hemma?

Dessutom tror jag att lilla W håller på att få sina första tänder, det är något vitt vasst som är på G i nederkäken.

Man får bara tänka på att det är en fas, en period som går över. Men det är inte alltid lätt när man går i ständig trött-koma och minsta lilla grej gör att man fräser åt varandra... Tråkigt är bara förnamnet!

Samtidigt så tycker jag så synd om min lilla tjej, det kan ju verkligen inte vara lätt att må och känna sådär.

Min gullunge!