Förlossningar.

Med risk för att trampa någon på tårna (men det bjuder jag på) så funderade jag på det här med förlossningar igår kväll.
Jag tycker seriöst synd om de kvinnor som väljer att göra kejsarsnitt framför att gå igenom en vaginal förlossning.
Självklart ska man göra kejsarsnitt om man verkligen MÅSTE och det är fara för kvinnans hälsa eller barnets liv, men jag menar kvinnor som planerar in kejsarsnitt för att de är rädda för att föda.

Alla kvinnor som inte har fött (och även vissa som har fött) är rädda inför en förlossning, allt annat vore konstigt. Du ska gå igenom en sak som du aldrig tidigare gjort, det kommer att vara en stor påfrestning på din kropp och säg den kvinna som inte har tänkt "Hur fan ska en så stor sak kunna komma ut DÄR nere!?" Haha :)

Jag var också rädd, livrädd faktiskt. Vid några tillfällen ångrade jag hela bebis-grejen. Men ångesten var som värst runt vecka 25-35 typ, sedan försvann den sakta men säkert. Det kändes mer ok på något sätt, som att man ju ändå inte har något val. Och tillslut var man ju så jäkla trött på att vara gravid och 'dela' sin kropp med någon annan att man bara ville att ungen skulle komma ut!

Min förlossning var underbar, jag skulle kunna gå igenom det när som helst igen och det var verkligen inte alls vad jag trodde innan. Jag vet att det inte är så för alla, men jag tror ändå att man måste gå in i det med en positiv inställning och att mentalt förbereda sig för vad som komma skall. Jag läste en bok om hur en förlossning går till - rent fysiskt, och det var så skönt att veta om vad alla skeden av förlossningen var. Det gjorde att jag inte var rädd när det hände något nytt.

Om jag blir gravid igen och går igenom en vaginal förlossning så hoppas jag att den blir lika fantastisk som sist!

Och jag tycker som sagt synd om de kvinnor som missar en vaginal förlossning pga rädsla, det är verkligen det häftigaste man kan vara med om!

En bild på mig från förlossningssalen :)